Bon Iver – Holocene Jag var villig att ge varenda centimeter av mig,till dig.Bara för att jag visste att du om någon kunde ta alla mina bra och dåliga sidor och få dom att matcha dina. För att jag visste att du om någon skulle läsa mig som en öppen bok och kunna se när jag hade ont eller fruktansvärt ont.

Även om jag kan läsa av hur du mår genom att bara titta dig i ögonen.Ibland är du så fruktansvärt rädd i din blick,dom blickarna gör så ont. Jag vill ha den blick du ger mig innan jag blundar och hälsar på  mina drömmar.Jag vill ha den varje dag.Bara slänga bort alla dina rädda blickar.Kan man göra så?

Och just nu skulle du se hur fruktansvärt ont livet gjorde mig. Du skulle se min två meters mur uppbyggd mot all kärlek falla när du bjuder in mig i ditt liv igen. Du skulle se varenda liten bit av mig le.Du skulle se i mina ögon alla mina tankart.Min rädsla för kärlek är som ett hav fullt av hajar.Man vill kliva i,men är så fruktansvärt rädd för vad som ska hända.Är det värt att kasta sig in i något och låta ödet bestämma?Kasta sig in i något som kan göra så fruktansvärt ont i slutändan men som kan göra dig glad och lycklig för ett tag.

Nu när mina murar sakta men säkert byggs upp igen så är jag rädd för framtiden.Jag vet att vi båda är rädd.Men våran tid var fin. När man är mellan kär och lek så är allt som ett obyggt pussel.Fattas en hel del bitar.