ah

Det är roligt, du och jag. Någonstans mitt upp i det hela så finner jag allting komiskt. Det är jobbigt att ha sommar inuti när vintern konstant gör en medveten om hur ont det gör att frysa. Som att känna något utan att få uppleva det. Känna dig, uppleva dig. Det var sommar i verkligheten då, och jag hade ingen aning om att du var du. På en trasig bänk sitter bara trasiga människor. Sätt dig inte riktigt än, det finns bättre platser för dig jag svär. Någon så sårbar och skör får inte vistas bland trasiga. Gå inte sönder nu. Du upplever nog inte mig men jag känner dig. Du tittar på mig och jag tittar på dig härifrån. Jag är fast på den här bänken och hit kan du inte komma. Det är nästan komiskt. Du tittar på mig och jag tittar på dig. Men vi kommer aldrig att titta på varandra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0